År 1
Öppnar urnan som vävtråd ur väggar. Innanför är ingen hud eller kropp, men knutar. Skulpterade. Hårda. Omgivna av det bistraste mörker, de spetsigaste av tänder och de blötaste av snaror. Även urnan omges av samma. Men urnvärlden är bara ett sken av det som kan vara jag, eller du.
Urnan stöts, spricker och läcker. När ni knackar på, rispar, repar och slår verkar det avledande från knutvärlden.
Innehållet silas ut och försvinner. Aldrig att komma åter. Jag är aldrig en metall som kan söka sig själv.
Lämnar mig absorberad av urnvärldens sumpmark. Här huserar plexihjärtan och självförhärligande ord i bubbelplast. Vem orkar nu hålla mina knutar, de tegeltunga. Vem är beredd att fläta trådarna ur sina egna.
Återuppfinn existens igen så ska jag ge mitt inre nya egenskaper. Knutarna, låt dem bli självlysande, enkla att hitta. Försedda med sugproppar, enkla att fästa. Knutarna, låt dem bli omformbara som lera. Låt dem brännas och bli min urna.