Askakaren
Bäst för en själv är rummet. Aldrig den ron någon annanstans.
I sandlådan skulle det blundas. Det en förstod blev tydligast så.
Så fick det bli. Nog mycket blev det om bina. Frömjölet. Som
det gapades. En blev tvungen att skåda. En gång fick räcka.
OM. Sjöarna. Vattendragen. Trollsländor.
Håret blev bark. Händerna krattor.
OM. Krigen. Människor. Som dem kallades.
Naglarna klor. Skrattet grus.
Rummet där en blev satt. En spikade rösterna dems. Dem som
hatade. Dem som slogs. Nog länge fick en att umgås. Blundandes
gick det. Dem som kunde slogs nog ändå. Tills tårarna rann. Som
ens röst fast värre. Skreks dem. Slogs dem. En hade gjort dem fel.
Skrek dem.
OM. Vägarna. Himlarna. Änglarna.
Fötterna klumpades. Ryggen tog spön.
OM. Knäfallen. Präster. Som dem kallades. Dem doftade. Klor.
Klara dagar dem öppnar upp. En blir kvar. Aldrig en fågel att tänkte så.
En saknar vinge till det. Dem låter sig inte bry sig. Det ställs upp. Det en bär rivs av. Sköljs
som i vattentunnan. Dem som har bättre hatt ställs där vid sidan om. En står alltid på tur.
Ställs på knä.
OM. Såren. Varandet. Väsendet dems. En blundar till sömns. En drömmer.
OM. Rummet. Om ron aldrig annanstans. Röstens ens att babbla som gud.
Sparkas från sömnen. Drivs ut med hundskallen. Dem som ställs sig i rader. En ropas. Nå ditt
blekfeta mähä, klara din lovsångs strupe, anropa herren vår skapare denna hans heliga dag.
OM.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAa
OM.
AAAA A AAAA a AAAAAAA AAAAAAAAAA
OM.
AAAAAAAAAAAAAAAAAA A