En studie i portvakterskornas förförelseknep eller en skiss i hur man snärjer Solange
Automanisk rit av Willy Kyrklunds Solange och ett första besök utan blodsmitta på semesterort i Europa
Vykort till Solange
Kära Solange.
Till denna vår värld du numera äger tillträde. Du känner igen oss på uniformerna vi bär. Vi inmundigar föda endast genom sugrör. Det smakar bättre så. Tänderna är krossade för länge sedan. Allt är bättre när det flyter. Mosade bär, slarvsylta och benmjöl är våra favoriter.
Medaljongerna på våra uniformsslag har vi hittat på gatan, inte långt från kvarteret där vi bor. Modersmjölken är mycket lik den färg du antagligen benämner som vit, den rinner fritt på gatorna till skillnad från i dina trakter. I svallvågorna går det att finna bijouterier som glimmar. Allt har återfått sin färg, det mesta går åt det rödglänsande.
Kära lilla Solange. Åderlåtning är numera ett minne blott. Allt ska glimma och gnistra helt efter dina böjelser och nycker. Din vällust är numera det rådande. Vår underkastelse för ditt kungarike!
Man kan plocka på sig det man vill här. Så funkar det på vårt sommarställe. Stöld räknas inte som brott, känslomässiga utfall i form av sorg gör det. Du kommer gilla stället! I våra kostymer har vi moraknivar. Dom använder vi vid avkapningen. Din gulliga nerv begravs sedan under husgrunden.
Huset är mycket vackert, fönsterrutorna är sönderslagna och bokstäver som dikterar smärta flyger fritt omkring utan att kännas. Rummen är möblerade. Du behöver aldrig mer vara sängliggande. I badrummet kan du ånga din kjol slät. Barn med tätt sittande ögon och blodiga knogar är dina nya bästisar. Vi hoppas dina stiletter är vassa och guldiga. Sånt passar bra här. Egentligen krävs det inte särskilt mycket för att passa in här (men vassa och guldiga stilettklackar är alltid bra). Det är alltid mjukare på andra sidan. Ditt blod är tjockare än andras. Vi har svalt alla dina mjölktänder. Välkommen till vårt lantliga sommarställe!
۞ † <3 :-D
/ Portvakterskorna
P.S.1: Vi vet ju om din hundskräck och vill bara säga att alla byrackor är kopplade i röda halsband. Såna ser reglerna ut. Även kamphundarna är kopplade.
P.S.2: Du känner igen oss på pastellfärgen, kråslinningen och volangen. Möjligtvis också lukten. Det jublar ständigt i skallen. Du ska snart få känna hur det känns.
P.S.3: Här är man brunbränd året om. Snötäcken existerar inte, vi skakar fram blommor ur dun. Du kan slänga årskortet på Solariehörnan. Du känner igen oss på doften av vår hud.
Motivet av vårt svenska sommarställe
(Vykortet)
Gat
flickorna
i plåtskjulen vars
föräldrar slaktats i krig
och farbröderna som hotar dom
med kniv. Dom berusade männen och
sexåringen i mitten som dansar. Bordellområdet
intill bron över Nilen. Dom nyfödda barnen som föds i
plåtskjulen. Barnet som sprängs i stycken av en granat. Gnuggar
min kind sårig mot grova husfasader. Tvillingar samlar alla sina fobier,
fixa idéer och tvångstankar i ett sovrum med utsikt över det förgiftade havet. Spillror
från bomberna. Den värsta natten på länge. Kemisk reaktion på alkoholen. Bankande hjärta.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnager mig vet ej av vila. Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, som en livklädnad hänger det omkring mig. Lidom alltså utan att hoppas på en enda varaktig glädje i detta livet, eftersom vi, mina brö-der, redan äro i helvetet. Vi är inte längre människor; vi har inte ens längre djurens bisarra liv; vi är ting över vilka bara andra kan förfoga. Vi måste väcka avsky för att bättre kunna utnyttjas av dem som vill det; för det är en enda frihet som återstår för oss: den att förråda varandra. Den mänskliga kroppens rätta organ har ännu inte bildats och placerats in. Den sanna människokroppen är ännu inte skapad. Det brinner i Moskva. Översvämning i Pakistan. Någonstans i Stockholm krossas hennes knäskålar med en ham-mare. Ett stolsben har förstört hennes under-liv. Han dränks i badkaret. En avgränsad rodnad i huden. Fäs-te för bakterie-härd. Också underhuden och fettlagret är skadat. Hon berättar för daggmasken att hon har ont i stjärten, att det gör ont när hon kissar, att hon måste torka bort blodet. Hon släpper ut daggmasken i skymningen, matar den med gräs. Ibland får man vitt i munnen. Hon berättar för nyckelpigan och fjärilen också. Inte ens djuren är ute när det regnar, bara jag. När det regnar har jag hela världen för mig själv. Jag ska sticka ut ögonen på henne. Den som sköt hade halloweenmask, en mask som liknade en äldre mans ansikte. Han rullar naken i brännässlor. Hon står naken i trädgården och blir uppäten av mygg. Den förståndshandikappade är bunden som ett kors. Dom träffades när hon jobbade på Samhall och skrev dikter. Grannen är svinbonde. Dom talar om kvinnor tillsammans. Hon finner Styvpappan mycket snygg, som en blandning av Sean Connery och Hans Fahlén. Där ligger pojken bakom udden, under isen. Vi brukade suga in hans snopp med hjälp av lufttrycket från dammsugaren. Vi brukade tejpa fast hans nerbajsade kalsonger i hans ansikte. Hans mormor heter Vuokko. † † † † † † † † †
Portvakterskorna håller hov
(Och välkomnar Solange till hennes nya avkapta hem)
Solange har sprungit i tusen år. Hennes kropp är svettig.
Solange är förankrad med ankare och förskjuten till havs.
Solange driver i land.
Här är hamnen av barnen med tätt sittande ögon och blodiga knogar; dom som är trötta på kampen, liksom hon. Detta är hennes lättköpthet, den frälsning som gröper ur henne.
Den inbillade andedräkten är alltid delad.
Solange andas luften i en håla, i ett flickrum av sadistiska lekar.
Där kommer röken ur skorstenen. Takplattorna är av koppar och eternit.
Solange har kapat en skog där lusten är allena rådande. Hon gräver ner sig i en svart stubbe, stannar där. Inser det lönlösa i att älska, att lita på människorna. Sätter punkt, handklovrar fast.
Solange hör vrål, skrik, böner, klagan.
Våra stämmor tar visst kål på henne.
Stig in Solange, vår Jord-Ängel.
Våra porslinsnaglar gräver sig in under huden, våra nagelbitar sätter hon i halsen.
Vi skrattar ända upp till skyn.
Vårt skratt når även långt ner under husgrunden där hennes gulliga lilla nerv ligger begravd.
Nu finns det inget kvar. Bara sagor som aldrig tar slut.
Solange bor numera på det svenska lantstället
(Hennes egen dokumentation)
Första dagen. Jag minns något om en borttappad morakniv. Det glider mig ur händerna. Trögt, varmt, stilla här. Trivsamt. En långsamhet av sälta. Bastanta halvnakna damer plockar stenar, behåband glider undan. Dom kallar sig för Portvakterskorna. Båtar fastankrade i kanalen, utan någon besättning. Allt böljar stilla som vågorna. Det här är en semesterort vars säsong ännu inte kommit igång, turisterna har fortfarande inte hunnit strömma till. Tillvaron är flytande, vadderad. Mina leder mjukas upp. Huset på höjden är vackert. Lite skrämmer det mig.
*
Jag befinner mig på en ö, intill kusten, med fyra brunbrända flickor klädda i vita klänningar och med sjalar i pastell. Portvakterskorna ändrar ständigt skepnad, det verkar vara deras natur. Dom berömmer mig för mina stilettklackar och min hunger efter griskotletter. Vi dricker söta drinkar med grädde och långa sugrör. (En sådan oskyldighet samlad på en och samma plats har jag aldrig tidigare erfarit, och att jag dessutom känner mig delaktig i den!) Koketta ögonkast på dom unga manliga bartendrarna, tvinnande av blonda lockarna, en tyst överenskommelse att det hela kommer stanna på det här stadiet - ingen av oss kommer knulla med vare sig en utländsk bartender eller en österrikisk turist, ingen av oss kommer lockas med ut till lyxfartygen. Jag har aldrig spelat rollen som ungmö så bra som jag gör den nu.
*
Jag har blont hår, pastellfärger och glittrig ögonskugga. Jag är en av dom. Vi leker rättvist.
*
Insekter hela natten över min kropp. Blodfläckar på dom nya lakanen. Det har varit fullmåne här, vattnet har stigit. Jag har närmat mig själv. Jag blev inte galen. Huset på höjden skrämmer mig fortfarande.
*
Lugnt, stilla idag. Tidigt på morgonen, har bestämt mig för att bränna mig i solen. Insekterna försvinner inte, jag tror det är svenskar som är ute och morgonpromenerar, även andra turister - i högklackat. Vattnet är för första gången stilla på flera dagar, solen glittrar sig i allt, det blänker av ljus och värme. Det här sommarlivet gör mig förslappad, men jag skrattar - hela tiden skrattar jag - gott och hjärtligt. Magen växer. Skorstenen ryker. Nu börjar det redan bränna på smalbenen.
*
Jag har inte skrivit så mycket om min vistelse. Jag måste göra det, skriva mer om båten och dom berusade polackerna. Skriva om fisk. Skriva om mina attacker, mina inbillningar, alkoholen, reaktionerna, tankarna. Jag får mörkrets täthet i skyddsrummen berättade för mig. Det verkar hända saker nere i källaren. Allt har en vacker melodi.
*
Inte längre ett köpslående, bara enkel acceptans, detta mörker. En katedral (denna svenska sommarstuga) inuti stjälper visst marken under mig. Jag stannar. Inträdesbiljetten till en värld full av smärta och så förmågan att inte känna den. Lyssnar på radio, sitter på altanen, steker mig i solen – känns som om det skulle vara sista timmarna i landet. Har gett kattungarna mat. Blånande berg omger vår riviera. Eller ser jag i syne? Väggarna är vitrappade och färgar av sig. Vad blir nästa anhalt? Behöver en sup. Kanske dags att bryta upp? Portvakterskorna är så söta. Mitt hår och mina tänder har bleknat. Huvudkudden är stoppad med röda kalkonfjädrar. Allt smakar alkohol. Mina bröst är ömma. Kattungarna saknar mig. Jag sitter fast i husgrunden med mina flätor. Flykten. Nej. Trivs här. Nåt är för evigt borttappat eller avkapat. Jag gillar det.
Motivet av det svenska sommarstället är byggt med hörnstenar från Pier Paolo Pasolini, Antonin Artaud, Jobs bok samt bearbetade citat från kvällstidningar.