Garden of Delete
De tre kvinnornas strand
I. Förstörelsen
ja... jag kan inte mycket... och så... och det behöver inte vara nån nackdel... inte nödvändigtvis... så länge man fattar... och den saken fattar jag... faktiskt... jag fattar en sak... den enda saken fattar jag... och det är... då måste man liksom... ja... klamra sig fast... man måste skapa... sin alldeles egen besatthet... för att uthärda... när man bär på... vad det nu kallas... vad i helvete det nu kallas... vi lärde oss saker... ja... en gång började det... barndomslandet... ja... ett... natten... två... hastigheten... tre... gatubelysningen... fyra... vägskyltarna... hur det... glider ihop... fem... ett mörkt elektriskt töcken... vi sitter i bilen... vet inte vilken tid vi lever i... åker genom gatorna... genom nätterna... han styr... alltid är det han som styr... åker från stad till stad... från land till land... skye... skye happy... happy skye... från räkfloden... hon var den som var schysstast... vi gilla henne... syrran och jag... ja... vi... gilla henne mest... men hon punda ner sig på nån strand i spanien... och farsan gillar ju inte pundare... vill inte ha nåt att göra med knarkare... men henne gilla vi... skye... hon... men han ville inte längre... hon skaffa för dyra vanor... smutsiga vanor... marbella... spanska solkusten... fler fnask... dyra fnask... pappa han gör det också... injicerar... men inte knark... andra grejer... minst lika dyra som skyes vanor... köper vätskor som ska tas intravenöst... stämmer träff med läkare på billiga hotell... samma föryngringsmedel som lillbabs använder... inga farliga grejer... hormoner för kortväxta... håller kuken hård... jag vet bara inte vad det gör med lillbabs kuk... han skulle köpa fler horor i vilket fall som helst... han hade tröttnat... och då måste kuken stå... det var han och hans polare... till barcelona stack vi... när dom hade avverkat marbella... efter varje hora dom knullat ylar dom... som vargar... och balkongdörren står öppen... det är för att dom andra ska höra... killarna sinsemellan... det var tecknet som betydde... skicka in en ny... vi var också som dom... vi lärde oss yla... då... det var då... vi lärde oss att vi var vargar... ändå var jag för liten... då... alltid var vi för små... som den gången... vi åker från hemstaden till huvudstaden... det går så snabbt... han vill köra ihjäl oss... det var samma dag som mamma ville skiljas... inte för att dom var gifta... men dom skulle ju flytta ifrån varann... kanske ville han faktiskt döda oss av den anledningen... mamma krossade den lilla familjen... hans kungarike... så han stoppar in oss i bilen och körde iväg för att visa oss hororna... det blev vårt helgnöje... åker i vansinnesfart med mercan till stockholm... åker fram och tillbaka på gatan... malmskillnadsgatan... i natten... fram och tillbaka... och vi blev så glada... vi blev liksom till då... alldeles till oss.. att vi pissade på oss... när vi såg... en hel räkflod... av korta kjolar... tajta rövar... happy happy happy... stilettklackar... en hel catwalk av fittor... skye och skye och skye... inte kunde vi veta... att han undervisade oss... det har vi kanske aldrig fattat... att det här var vårt första lekland... jag kommer alltid älska det här lekklandet... som bönar och ber... efter våldet... efter mer... vi vill alltid befinna oss i vårt första lekland... vi gör allt för att få befinna oss i vårt första lekland... vi bad honom... på våra bara knän bad vi honom... att han skulle släppa ut oss... ut på gatan... vi ville att han skulle släppa ut oss... släpp ut oss... så vi får spöa skiten ur dom... dom där fnasken som ber om att få bli sönderslagna... men han tyckte vi behövde växa till oss först... innan vi låter känslorna ta överstyr... han sa att känslorna är och alltid kommer vara er största fiende... ni måste mogna... paketera in... sedan.. sen skulle vi få göra vad vi ville... precis vad vi ville... släppa bomben... när känslorna mognat och vi kan förverkliga... våra känslor... men inte överrumplas av dom... det växer i mig... och hon... och så... vet inte... våldet... vad vet jag... ingenting... kan inte ens prata... påstår heller inte att jag vet nånting... att jag kan... för då kan dom heller inte sätta dit mig... ingen ska sätta dit mig... vi blir vuxna... jag och syrran... tämja det som redan skenar... ta hand om det... som vi älskar... vill ju bara åka runt där i mercan med farsan och peka finger åt hororna och bli kåta på dom och vilja spöa upp dom... allt på samma gång... och... dom där ynkliga stunderna... när vi åker tillbaka till huvudstaden... vårt alldeles eget nöjesfält... istället för skansen... istället för gröna lund... jag föddes då... vill ha kvar det... han släppte aldrig av oss... vågade väl inte... visste väl... vad vi var kapabla till att göra... men nu är vi avsläppta... utsläppta i världen... nu... nu är det vår tur... vi behövde bara växa till oss lite först.... det hade han rätt i... göda lusten... för att kunna göra det på riktigt... fullfölja förstörelsen... rörelsen... fullt ut... på riktigt... fram och tillbaks... fram och tillbaks... fram och tillbaks... fram och tillbaks... på malmskillnadsgatan... mercan... kjol... fartvinge... ljudsystemet... fälgarna... allt som glänser... vårt aggressiva fordon... vår kapsel... vår farkost... vår värld... fram och tillbaka... våra små barnrövar klistrade mot fönsterrutan... skrika... vråla... alla fula ord... vi var tillåtna att skrika dom... äntligen... var vi tillåtna allt... världen tillhörde oss... hororna var våra... från mercan ägde vi världen... fram och tillbaka... fram och tillbaka... peka finger... genom rutan... rutan i vägen.. glömde bort var vi befann oss... var vi kom ifrån... var vi skulle... det var bara... det... den där... det... den känslan... som existerade... den... känslan... byggd av den känslan... syrran och jag... den... den känslan... är vår natur... vi vill... vi skulle ju... ha den känslan i kroppen... hela tiden... vi lovade varann... istället för... jag känner att jag lever... då... det var då... vi skulle förverkliga... föddes ur det... kan inte ta ifrån mig det... lever på det... jag och syrran... skulle ju... var vi överens om... var vi... var vi ju överens om... men alltså... ja... precis... det enda som skulle finnas kvar... så var det ju...
II. Babymor talar
Till din mekaniska ära Till din dybottens ära Till ditt sönderslagna knäs ära Till din mörka amöbakropp
Därför
kanske just därför
Babymor döper
sitt enda barn
till Knut
Knut betyder Käck Betyder knippe av viljor och det är vad Babymor Minst av allt är Möjligtvis en gyttjig knut av illaluktande stjälkar men i varje fall inte käck inte heller knippe Ingen vilja äger rum i den där hondjurskroppen Hårda modersansikte Riktningslösa käcka som du leker av försvinnande Utan en enda tanke Du är mor du fattar inte Du är knut av trassliga moderstrådar Knuts händer Kalla honom inte knut Kalla honom Ekorre Liten hamstrande glädjesång medan Babymor
ä r k o h a g e g u l a m m o n i a k l u k t
º
Babymor och den käcka gossen gör ett skådespel av alla drottningars död eftersom Knut är namnet på gamla danska kungar och Babymor är drottningen som längtar efter brända skedar Babymors val är inte särskilt omsorgsfulla Kanske därför hon passar så bra ihop med här var det livat i holken i lördags i fredags i torsdags i onsdags i tisdags i måndags i söndags och i lördags krypta utan tankar Svarta ägget redan förlöst i sig självt
jär ma lady järn strålsätt stål blod
röv mage mun
smaska taxa ataraxa
º
Babymor är en skrothög av skumplast You are a big ass lady A baby shaken syndrom Dom låser in henne i en sal Dom ger henne akupunktur och terapi i skepnad av vitbäddade rena sängar DOM FÖRSÖKER LURA OSS Dom försöker skilja oss åt Jag låter mig föras bort med våld eftersom jag vet att våldet ska föra mig tillbaka till dig (blink blink) Du är sex pengar makt Du är klyftan i mitt sår TA MIG TILLBAKA Det finns stjälkar och tentaklar i mig som väntar på att bevattnas av dig Bryt isär min grönsak Dela mina röda blomblad Jag gör allt för att efterlikna dig Slicka undersidan av mina blad Du trasiga lilla baby som är en knut av kanyl Du envåldshärskare Du skenheliga påve Du som styr ditt folk JÄRnlady Du bäcken ihåliga skelett i våra hyddor HÅLL OSS UPPE Du är ett mycket fult berg Ett mycket fult bergatroll med ett mycket fult stenhjärta
º
Sätt på mig en blöja Byt mitt blod Ge mig din ära Den slags smitta som sprids från plasthylsa till vålnader av mänskokroppar Öppna floden inuti Stick hål på mig Fyll mig MIN ORENA MUN med din orena nål Den punkt du använder
Förslavning
º
Oblygt erövrar du själar hyddor huden
Babymor byter ut kanyl mot knut
Världen består av urskilja eller irrblossa
Av sked är du kommen av sked ska du återvända
III. Försvinnandet
Återigen är vi här, intill den vilda ån, jag och mamma. Vi delar säng. Det här är våra gemensamma nätter i träsoffan. Jag undrar om migränen var gömställe nog för henne. Hon svarar inte. Min mor är vacker, när man har en vacker mor vill man också själv bli en vacker kvinna, man vill kolla in i spegeln och där se sin mors ansikte i sitt eget ansikte därför att man är uppvuxen med skönhet och dras till skönheten, är tvungen att färdigställa den, vårda den, förlänga den, förstöra den. Inbilla sig att man ser den. Överallt. Bland olyckorna. Så fort jag fyllde arton skulle jag operera näsan. Jag skulle operera brösten. Jag skulle fylla ut läpparna. Jag skulle göra så mycket. Jag skulle göra mig själv fullständig. Jag kom av mig.
Det sprakar från det mörka djupet, blänket knastrar mot den roströda slaggen. Landskapet är kargt, utgörs av resterna från gruvindustrin, det är ett styvmoderligt landskap. På båda sidorna av den våldsamt strömma ån tronar slagghögarna. Allt kattguld är upphittat och bortplockat. Jag kan inte längre minnas var vi som barn gömde våra skatter. Det verkar förfölja mig. Att jag inte längre minns. Att det är den sista dagen och ingenting längre finns kvar. Det faktum att jag inte har någon hemlighet blir den största hemligheten att bära. Jag har ingen skatt att gömma, inte heller ett namn att undanhålla. Ingenting är djupt och farligt. De har bestulit mig på det enda jag hade, det som var mitt, bara mitt. De har tagit av mig mina kläder, näckat mig in på bara kroppen, plockat taggar ur min hud som man plockar taggarna från en ros. Taggarna ligger fortfarande kvar i jackfodret, i askar, mellan böcker, i handväskor, ryggsäckar, bland matvaror, bland de blodiga tygstumparna och de hemliga lapparna.
Vi går i väntans tider, jag och mamma. Hennes brors familj låter oss bo hos dem. Och chansen är faktiskt större att hitta knark utanför institutionen, vända på stenar, leta bakom speglar och i badrumsskåp, i garage och traktorstall hos min morbror, än att sitta kvar på avgiftningen och böla efter medicin. Jag sitter i den gamla kökssoffan, mammas och min tillfälliga bädd. Men resterna jag hittar kommer aldrig kunna mäta sig med det där andra, det som de tog ifrån mig. Nu kommer levandet bara handla om att leva kvar i minnet. Varje sekund övar jag på min egen död. Också det är en lättsinnig lek. Jag har bara inte fattat det. Inte ännu.
Innerst inne bär jag ett namn jag aldrig hann växa i, göra till mitt. Och nu kan jag inte längre avgöra vem jag är eftersom jag inte gjort mig fri från sagan av intighet och vulgaritet. Min far är från en annan värld, ett annat liv, en annan framtid. Hans existens avgörs endast av vilka roller jag ger honom i min fiktion, aldrig i rollen som min egentliga far.
En dag ska jag heta Sara Lindgren, eftersom det är bara så min far känner igen mig, som Sara Lindgren. Namnet som påminner honom om hans ex.
Vi har en dörr att stänga om oss, jag och mamma. Ändå fortsätter kusinbarnen att spionera. De får inte veta att kvinnokusinen de har inhysta hos sig är en fullvuxen kvinna nedbruten av knark, en kvinna precis utsläppt från avgiftningen, en kvinna som fortfarande tänder av på heroin. De ska snart placera mig på behandlingshem men alla platser är upptagna, jag tackar gudarna för det. I det här huset finns inget knark. Spritindränkta tamponger upp i anus, allt som berusar snabbt och effektivt, det funkar tillfälligt. Mamma köpte nya nattlinnen och mjukiskläder eftersom jag inte tillåts använda mina gamla. Alla är rädda för hålen. Allt det där som riskerar att välla ut. Det förgiftade blodet. Smittan. Besattheten. Blodet.
All kunskap om världen införlivar jag skönlitterärt, all övrig kunskap går genom kroppen, injiceras rakt in. Det som uttalas av andra fastnar inte alls, eftersom de försöker hålla mig kvar genom besvärjelser där de vill att jag ska sitta still och lyssna, nicka och lyssna, le och lyssna. Jag förvandlas så lätt till henne då. OLIMPIA. Nick nick nick ack ack ack. Fast jag hör inte vad de säger. Jag bara låtsas. På så sätt har jag också avsagt mig allt som kan ledas in till kroppen genom hörseln. Deras ord betyder ingenting. Inte heller det dom tänker lura i mig på behandlingshemmet. Ändå blir jag vettskrämd när jag får höra om hasselametoden trots att jag försäkras om att hasselametoden inte längre bedrivs där. Vi väntar fortfarande på en nyutexaminerad nykter flicka, en ledig plats för mig att placeras på.
Det luktar av någon annans barndom nere i källaren, en doft jag vagt känner igen, en doft av hemligheter och mögel. Här finns ett rum som liknar mitt, som ännu inte är beslagtaget av kusinbarnen. Här finns mängder av lösningsmedel. Jag fyller mig med ångor, inhalerar i små påsar. Läkaren på avdelningen sa att om suget blir för stort skulle jag nypa mig i huden, hårt, mellan tumme och pekfinger. Jag har blodiga sår där, får inte längre hjälpa till att skära salladen. Jag bär på smittan. Ingen ger mig medicin. Jag är ensam med min kropp, håller mig själv samman genom att återvända. Jag blir äldre. Jag är äldre. Jag har alltid varit äldre, samtidigt så liten, som om jag aldrig växt ifrån barndomsvärlden, flickvärlden, docklekarna, den lilla och ovetande hjärnan, den hysteriska barndomen med snabba bilarna och spraymålade lacken.
Jag har bara en enda sak att nedteckna och ju mer jag antecknar den enda historien, vidhäftas den en massa småhistorier jag inte kan skaka mig av. Så småningom ska även jag förlora min besatthet, mitt raseri – kommer jag i samma veva förlora mitt skrivande då? Om det finns en framtid för mig stavas framtiden: vila. Framtiden stavas lugn och ro. Frid. Det är ett omöjligt tillstånd, en omöjlig plats. I den omöjliga världen finns ingen rastlöshet. Inte heller någon kamp. Jag har redan smakat på det. Det är bara den artificiella världen som kan ge mig det tillståndet. En värld utan rastlöshet. Kanske nöjer jag mig helt enkelt bara med att vara vid liv, kanske nöjer jag mig med landskapet runtomkring, med att dag förvandlas till natt och att jag därför aldrig mer behöver skriva? Jag måste börja lära mig saker. Jag måste börja om. Jag har gjort bort mig. Hela tiden. Även då jag inte var påtänd eftersom jag inte vet hur man beter sig när man inte är påtänd. Jag längtar efter en kropp som inte är byggd av besatthet och rastlöshet. Jag längtar efter mig själv. Vi strävar efter att bli våra egentliga jag. Vi strävar efter att omfamna den kärna som finns inuti oss, djupt begravda inne i oss. Men jag har fått en hemlighet tilldelad mig, en hemlighet jag måste bevara, en hemlighet vars undanhållande för andra också är ett slags självförgörande. Jag måste avförtrolla den hemligheten. Ingen orkar bära så här mycket minne av sin egen inre kärna. Jag vet bara inte var jag ska göra av den där kärnan, är hon skuggan som sjunger? Och barndomen som var så förhäxande – är det därför skuggan sjunger? Den vill ta sig tillbaka in till förhäxning och barndom, till tingen som inte går att förstå, till det okända, till sången som inte går att uttyda, de skinande lastbilarna och de feta männen, den ofattbara elektroniken, det ansvarslösa, det måttlösa, det gränslösa. Tystnaden inom mig är lika starkt strålande som solen. Det är sådant en narcissistisk flicka måste intala sig för att förbli narcissistisk. Det är sådant en bestulen varelse använder som omkväde för att göra sig blind och döv för andra varelsers omkväde.
Alla tassar på tå. Ingen vill besvära. Ingen vill komma för nära. Förutom min mor, min älskade mamma, kvinnan jag delar säng med, kvinnan jag delar nätterna med, i den trånga kökssoffan av trä, vår alldeles egen kista. Ge dem evig vila. Träkistan har sitt alldeles egna rekviem över oss. Kusinbarnen förstår inte varför, men vet att det är något med mig som dom inte får störa. Vad ingen verkar fatta är att det inte alls finns något sådant hos mig att störa, att det aldrig funnits något hos mig att rubba.
Att gå upp på morgonen, att äta frukost, dricka kaffe, gå på toa, att duscha - allt påminner mig om det andra - impulsen att injicera drabbar mig med sådan fysisk kraft att marken skakar under mina fötter. Jag går ner i källaren. Andas ångor. Jag tar en kniv och hugger den i armen. Jag sticker synålar i mig men friden kommer aldrig. Det är naturvidrigt att behöva bedöva impulsen. Det går emot hela mitt väsen. Jag är inte längre trogen mig själv. Jag går ut på ängen. Min kropp har inga muskler. Jag orkar inte gå. Det finns en flicka som snart ska ge mig tillbaka musklerna, flickan har silverfiskar i sina vener, hon är flickan som ska ge mig tillbaka mina muskler. Vi ska pulsa runt i meterhög snö i ett bortglömt landskap i Hälsingland. Hon ska skriva sin bok på min dator eftersom jag inte tillåts använda datorn, jag är fortfarande för nära beroendet enligt den förnumstiga personalen. Men inte hon. Inte flickan med silverfiskarna i sina vener. Hon är flickan som ska tvinga mig att fortsätta. Hon sitter i Njutånger och väntar på mig. Hon är flickan jag önskar jag hade träffat tidigare. Vi skulle knarka så bra ihop. Vi skulle passa så bra ihop. I ett tidigare liv. Eller kanske senare. När vi tar vårt återfall tillsammans, det kommer aldrig hända, det är en sorg i sig.
-
Jag väntar på den fjärde kvinnan. Den fjärde kvinnan som är den enda kvinnan utan strand. Den fjärde kvinnan som inte är beroende av något hav. Just den kvinnan väntar jag på. Hon är inte science fiction. Hon är verklig. Kvinnan i ett annat liv. I en framtid som ännu inte är avlad. Hon är inte nykter och hon är inte drogfri. Hon är mor och hon har en mor men sådana utsagor är inte nödvändiga för att rättfärdiga hennes existens. Ännu vet jag ingenting om den fjärde kvinnan.
Tids nog kommer hon.
Jag går fortfarande i väntans tider.