Håll käften
Jag får separationsångest från min fitta. Mitt långfinger på triggerbutton. Hårt, för att straffa allt som är fel. Vill man verkligen att en person som Donald Trump ska ha tillgång till massförstörelsevapen. Psykcigg. Hårt gräs penetrerar den lösa sanden. Variationer i monotomivardagen. Vissa variabler förändras. Att vara hemma är en fråga om perspektiv. Fem olika kuddar på två veckor, det är inte konstigt att nacken avgör denna godtyckliga popularitetstävling. När överläkaren kallar mig en stor flicka håller jag med.
Bestämd form skrämmer mig, den vill pränta ner saker. Därför är det praktiskt att slänga in tvekande småord som negerar utsagorna något. Poesin blir märkbart sämre men det skiter jag i. Att visa sig sårbar tycktes vara en konst jag förfinat. Att vara inspirerande är mitt kors att bära. Jag kan inte rå för att min personlighet sjunker ner i världen av vatten och splittras till små droppar som aldrig blandar sig med det runt omkring dem. Att jag är lätt att urskilja.
Jag hatar klichéer men inte tillräckligt för att låta bli att skapa ett narrativ av mitt liv. Jag skriver ingen dagbok av hänsyn till mina efterföljande. Beskrivningar av sjukhus tenderar att bli en beskrivning av ljus. Inget liknande kommer beskrivas i den här texten. Dämpade krusningar kan beskriva ett skeende i världen men som litterär sammansättning måste det bort, ner i ett hål, dö som ett skjutet djur. Det finns vissa saker som bara existerar inom poesin, ordet grenverk. Det är banalt att inte kräva mer. I en vit sjukhusrock skakande av ångest, det vore fegt att inte kräva mer av människoben som skallrar som små leksaker i medicinluckan.
Jag lyfter mig över mitt eget liv som en gymnast och skuggorna av mig är höga mitt på dagen. Det är inte modigt att skriva om nu någon skulle tro det. Om jag förlöser er är det för att ni väntar på att bli förlösta. Om jag inspirerar er så är det för att ni väntar på en frälsare. Undvik personer som inspirerar er. De är inte ute efter att hjälpa er de är ute efter att göra avtryck i världen med våld. Skapa små masker av er som de kan hänga på väggen. Troféer. Sett ur det ljuset är självmord ingen egoistisk handling. Jag klipper mitt hår varje dag. Människan är patetisk i sina transformationer.
Jag avskyr samtalen om litteratur och vill spy när jag öppnar 10-tals senaste nummer. Jag kommer aldrig läsa Joar Tiberg. Poeter ska inte umgås i flock, då blir de avskyvärda. Framförallt ska de hålla kätften. Om det är jag som är sjuk så vill jag inte tillfriskna. Barnets klämkäcka cham som alla tycks älska eller bara är för fega att erkänna är tom bakom tomheten, som aldrig publicerat en bra dikt, vars litterära utrymme växer antagligen baserat på att någon redaktör tycker han påminner om sin lillebrorsa. Hatet är av jämställd natur. Min litterära fascism grundar sig i avundsjuka och en känsla av otillräcklighet. Mina dikter blir patetiska i sitt uppror eftersom det är tydligt att de blivit till i blicken hos någon annan.
Den här texten handlar inte om sex. Den här texten handlar inte om död. Den här texten handlar kanske om att skriva. Om det fiktiva som ett självskadebeteende. Ingen är redo att trösta en stor flicka osv. Den handlar om olika saker och jag känner nog att jag är skyldig er en förklaring. Jag tror att det nya året blir annorlunda från det gamla. På min önskelista stod det bara en sak, att Frida Wahlberg ska hålla käften. Nyårslöftet är dolt men det sammanfattas bra med nyårsraketen som heter stars and stripes den här texten handlar inte om politik har du inte fattat det. En bomb har smällt av inne i mig. Landskapet alltid förändrat. Det här är inget rop på hjälp.