Sommarboken del ett
Det är sommar och jag behöver prata med någon men det finns ingen att prata med så jag går ner till hamnen och glor på det mjölkvita vattnet och på lyftkranarna som brinner i guldgrönt över hamninloppet och jag står där ett tag och jag lyssnar till ljudet från industrierna som spinner och morrar om vartannat och jag gör mitt bästa för att inte tänka på det som skrämmer mig. Det har varit en lång och kvav sommar, stan är full av ödlor och tropiska insekter och jag är full av någon slags diffus skamkänsla som får mig att vilja dra mig undan från mina vänner trots att jag är eländig till mods och säkert hade mått bra av deras sällskap. Jag onanerar flera gånger om dagen, ofta utan att känna njutning; mitt medvetande söker sig rutinmässigt till kognitiva områden som min terapeut kallar för automatiska tankar, eller så är det jag som söker i mig själv efter någonting att hålla fast i men som hindras av en osynlig kraft, ett töcken som liksom gör det omöjligt att tänka (det undermedvetna) - eller så är det något annat, något postmodernt; hursomhelst är jag kåt och ledsen och känner mig oerhört ensam, det har pågått hela sommaren och jag vet inte varför.
N säger åt mig att komma på middag men jag ångrar mig så snart jag kommer innanför dörren för det är alldeles för många poeter här och jag känner mig kärlekskrank och full av hat och hamnar i en diskussion om Freud med en vacker ung vänstersinnad sociolog, han har svarta lockar och ger ett intelligent intryck och jag berättar för honom om min barndom och om olika händelser som enligt överenskommelser mellan mig och min terapeut har varit formativa för min tidiga utveckling men när jag säger ordet trauma ser jag ljuset dö i hans ögon och han vänder sig bort i förakt och mumlar någonting kort om det mänskliga subjektets fragmentering. Vi är dömda att intressera oss för skapelseberättelser, hävdar en annan gäst, en kvinna, men det är en meningslös exercis, det finns ingen yttre blick som kan förkunna sanningen för oss, inte ens din terapeut kan göra det och jag håller med henne om allt hon säger och ändå vet jag att hon har fel, djupt inom mig vet jag att det finns någonting verkligt, ett verkligt sår, som gör sig påtagligt just genom mina ständiga försök att förneka dess existens. Beredvilligheten att acceptera de andra middagsgästernas postmoderna sofismer hade varit en del av detta mönster, det ser jag tydligt, men jag kan inte sätta ord på det, och därför nickar jag bara och håller med tills hon har talat till punkt, sedan går jag in och sätter mig på toaletten och läser SMS från min älskade. När jag kommer ut är det bara N och K och E kvar och jag känner mig plötsligt alldeles upprymd och full av energi och vi pratar om prinsessan de Cleves ända in på småtimmarna och K säger att det är följdriktigt av prinsessan de Cleves att förebrå hertigen de Nemours hans påstådda kvinnoaffärer och E säger att det är följdriktigt av prinsessan de Cleves att vägra att gifta sig med hertigen de Nemours och N säger att det är följdriktigt av Nicolas Sarkozy att förebrå ungdomen dess känslosamhet och jag tänker på hur det känns att ha min älskades fingrar inuti min kropp och jag blundar och K och N och E diskuterar huruvida det är berättigat att påstå att prinsessan de Cleves och hertigen de Nemours är jämlika i sin kärleksrelation, alltså.
På gårdarna i staden har ödlorna tagit över, de ligger i sandlådor och på picknickbord och lapar sol om dagarna och om kvällarna sträcker de ut sina långa violetta tungor i mörkret och fångar insekter som hade varit omöjliga för det mänskliga ögat att upptäcka. Middagsbjudningen är över och jag strosar sorglöst hemåt ackompanjerad av harkrankarnas svärmiska frieri till den här idiotiska staden som ingen intelligent människa kan vilja leva i. I den gamla lägenheten knullar våra malätna kroppar kanske fortfarande med varandra, men jag vågar inte längre gå upp dit, min hud är täckt av myggbett och jag är rädd att du ska äcklas av dem och av min oförmåga att hålla dem rena från infektioner. När vi låg med varandra senast och jag spelade det anknytningsstörda gossebarnet tyckte du att min brist på hygien var förtjusande, men senare vid frukostbordet sa du att den äcklade dig och när jag kröp upp bakom dig och slickade dig i stjärten fortsatte du bara att diska som om ingenting hade hänt. Till slut kunde jag inte vara i samma rum som dig utan att skämmas. Kanske var det en del av upphetsningen för dig men för mig blev det förödande: jag blev impotent av skammen och slutade så småningom till och med med mina tafatta försök att förgripa mig på dig.
Vad min terapeut verkligen tyckte när jag berättade för honom om oss kommer jag aldrig att veta (jag kan bara spekulera). Kort efter vårt senaste möte fick jag brevledes reda på att han bestämt sig för att gå på semester. Jag väntar fortfarande på svar på mitt vändande brev, det där jag frågar honom om vad jag ska göra åt den här känslan som jag har av att inte få någon luft. Antagligen kommer han att svara att det bara är en känsla och att jag kan välja själv om jag vill tro på den eller inte. Hursomhelst kommer jag att vara här hela sommaren. Jag har ingenstans att resa på semester. Jag har ingenting att ta semester ifrån. Det är något ohygieniskt med den här sommaren, man kommer inte undan lukten av sin egen kropp.