Det hela ekar av Romeo och Julia. Av Jean och Julie. Av Twilight-filmerna. Men någonting saknas. Har förbytts. Blivit vanställt. De älskande tu är inte riktigt sig själva. I synnerhet inte Bella. Det är någonting med hur hon beter sig om nätterna, någonting med hur hon kastar sig fram och tillbaka i sängen som en trasdocka. Hon tycks vara besatt av en kraft som hon varken förstår eller behärskar, ett mörker utan orsak eller verkan som hotar att sluka allting i sin omgivning.
I Love Transylvania tar vid där den romantiska kärlekens ideologi faller sönder. Här finns det inga fungerande hjältesagor kvar; bara en ihålig röst som med språkets hjälp försöker pussla ihop bitarna av ett förlorat vi. Den unga flickan träder fram som ett mardrömslikt objekt, en frökenmaskin från en främmande värld som måste behärskas med hjälp av språket. Hennes nycker och begär är omöjliga att förstå sig på och måste återinlemmas i den sedan tidigare slutna överenskommelsen om vad som är möjligt respektive omöjligt att begära. I processen måste allting annat uppoffras - inklusive livet självt.
Ingenting kan kringgå den lagen, i synnerhet inte flickor med väldoftande små flärpar som tigger om att tänjas och böjas och bändas till oigenkännlighet. I synnerhet inte då dessa flickor är flickor som man älskar, flickor vars smuts genuint intresserar en, flickor som man har spenderat månader, till och med år med att studera in i minsta detalj och som man därför känner utan och innan. Det säger sig självt att om man älskar en sådan flicka så älskar man hela henne, inte bara det som finns utanpå utan i synnerhet det som finns där inne, hennes vätskor, hennes blod och benmärg, hålvenen som susar när man lägger örat mot hennes lår, hennes avföring, luddet i hennes tarmkanal.
I Love Transylvania är den första delen av Writing in the Dark, ett utvecklingsprojekt med syfte att lyfta fram och diskutera samtida nordisk dramatik.
Text: Max Bolotin
Skådespelare: Mikael Dahl
Pressfoto: Ina Marie Winther Åshaug
Sat 28 Mar | 22:00 - 00:00 | Boka biljett |
Sat 28 Mar | 14:00 - 14:45 | Boka biljett |
Det hela ekar av Romeo och Julia. Av Jean och Julie. Av Twilight-filmerna. Men någonting saknas. Har förbytts. Blivit vanställt. De älskande tu är inte riktigt sig själva. I synnerhet inte Bella. Det är någonting med hur hon beter sig om nätterna, någonting med hur hon kastar sig fram och tillbaka i sängen som en trasdocka. Hon tycks vara besatt av en kraft som hon varken förstår eller behärskar, ett mörker utan orsak eller verkan som hotar att sluka allting i sin omgivning.
I Love Transylvania är den första delen av Writing in the Dark, ett utvecklingsprojekt med syfte att lyfta fram och diskutera samtida nordisk dramatik.
En kvinna med dubbla ansikten och sladdrande käft iscensätter sig själv i sin egen hemsökta natur. Hon djupdyker ner i sin plundrade kropp. Hon möter sig själv, kräks upp påståenden om frihet, tragglar och idisslar för att slutligen återuppstå i en bortomspråklig sfär av neon och growl.
Persona Peep Show är en excorsism som leker Bibi Andersson som leker Liv Ullman som leker Blondie som leker Videodrome som leker herravälde som leker lockande röster som leker besatthet som leker vägran som leker väggar som leker brist som leker avstjälpningsplats som leker strupsång som leker konstgjord befrielse.
"Hon säger: jag skulle hellre ha velat att ni inte älskade mig. Även om ni älskar mig skulle jag vilja att ni gjorde som ni brukar göra med kvinnor. Han ser på henne liksom förfärad, han frågar: är det vad ni vill? Hon säger ja. Här i detta rum började han lida, för första gången, på den punkten ljuger han inte längre. Han säger att han vet redan att hon aldrig kommer att älska honom. Hon låter honom säga det.
Först säger hon att hon vet inte.
Sen låter hon honom säga det."
-- Marguerite Duras, Älskaren