Utdrag ur pjäsen »Anti-Lancelot«
G
Vad ska jag göra då?
Bara sitta på min kammare hela dagarna och ta mig själv på fittan, medan han går omkring där borta i ett främmande land, med sin sydländska lilla stjärt i vädret, och tigger om att någon ska ge honom en ordentlig tvagning?
Är det meningen att jag bara ska sitta här då, och veta att det kunde ha varit jag som gav honom den där tvagningen, att det kunde ha varit mina klackar på hans ryggtavla, mina händer runt hans lilla riddarkuk?
Va?
Är det det som är meningen, att jag ska få leva med vetskapen om att jag lät den där lilla riddarkuken glida mig mellan händerna för alltid?
Att jag lät den försvinna ut ur räckhåll från mig, försvinna bort på öppet hav, alldeles ensam och liten och stelfrusen utan någonting annat än sin inbyggda lilla riddarmantel till skydd mot vädrets makter?
För i sådana fall är jag inte intresserad.
Det fattar väl vem som helst, att jag tusen gånger hellre skulle vilja vara där borta med honom än gå omkring här och skrota i min ensamhet?
Det är väl alldeles uppenbart, att jag hellre skulle välja att vara med honom i sådana fall -
Han, den där skrangliga fransosen med sina bångstyriga korpsvarta lockar.
Han, den där religiösa fanatikern med sina skorrande sydländska ärr.
Blotta tanken på att jag frivilligt skulle välja att avstå från honom är skrattretande.
Den förutsätter att jag skulle kunna avstå från makten, det vill säga från den makt jag utövar över honom när vi är tillsammans, det vill säga den enda verkligt autentiska makt jag har till mitt förfogande, det vill säga makten att göra honom illa.
Därför har jag bestämt mig för att gå med på att bli hans hustru.
För att jag har det.
För att jag har det.
För att det är det jag vill, det jag innerst inne alltid har velat.
Visst.
Saker och ting kommer att förändras oss emellan.
Visst kommer de det.
Och visst, jag skulle ljuga om jag sa att tanken på denna förändring inte gjorde mig det minsta illa till mods. Han är trots allt min undersåte, och man gifter sig inte med sina undersåtar, inte vanligtvis i alla fall.
Hade han inte redan bestämt sig för att lämna kungariket hade det varit en annan sak.
Då hade jag gladeligen behållit honom som min riddare, det vill säga som min förkämpe, det vill säga som min älskade lilla riddarpojke, min trogna bundsförvant.
Men det har han.
Ärligt talat så förstår jag honom.
Hade jag varit han så hade jag inte heller stått ut med tanken på att behöva gå omkring här, dag efter dag, med ett underdånigt leende på läpparna, medan min älskade Drottning tynade bort på sin kammare.
Jag hade tagit första bästa tillfälle att försvinna så långt bort som möjligt från denna kammare – inte för att jag på något sätt var utled på de lekar som försiggick där inne, utan för att åminnelsen om dessa lekar i stunder då jag inte hade möjlighet att besöka henne var alldeles för smärtsam för mitt ädla lilla riddarhjärta att bära.
Vem vet?
Kanske är det på tiden att jag omvärderar min relation till honom. Det kanske är dags för, om inte en total omkullkastning av denna relation så åtminstone en blygsam förändring av den, ett nytt tonfall, perestrojka.
Missförstå mig inte.
Jag säger inte att jag på något vis skulle vara intresserad av att låta honom få mer makt än vad han har för tillfället.
Det enda jag säger är att det kanske är på tiden att jag börjar behandla honom med lite större finess än vad jag hittills har gjort, ge honom lite mer av min uppmärksamhet, bemöda mig om att i lite högre utsträckning få honom att känna sig uppskattad.
Därmed inte sagt att jag kommer att ge upp mitt järnhårda grepp över hans lilla pojkstjärt.
Tvärtom.
Jag kommer fortfarande att vara hans drottning, hans husmor, hans gudinna.
Och han kommer att vara min riddarpojke, min vasall, min trogna undersåte.
Jag kommer ta för mig av honom precis som vanligt, slita hans pojkaktiga paltor i stycken precis som vanligt, bemäktiga mig hans fåniga lilla pojkkropp precis som vanligt, skriva in mitt våld i hans mjälla pojkkött. Precis som vanligt kommer jag att ta hans bleka pojkkropps mörka förslutning, hans brunröda daglilja, och sära på den med ett sådant våld att ett föremål dubbelt så stort som pojkens lem kan föras in i pojkens innanmäte och förbli i pojkens innanmäte tills dess att pojken har lärt sig att lyda. Jag kommer att se till att vara i fullständig kontroll över varenda millimeter av detta innanmäte, precis som vanligt, och precis som vanligt så kommer det att vara jag och bara jag som bestämmer när och var och på vilket sätt detta innanmäte och det pojkaktiga lekamen som omsluter det kommer att utsättas för mitt våld.
Inte vet jag.
Det kanske kommer vara riktigt trevligt.
Att vara hans fru, hans fruga, hans lilla husfru, hon som står och väntar på honom när han kommer hem från slagfältet och ger honom det äktenskapliga bemötande han så väl förtjänar.
Som säger åt honom att lägga sig på sängen och sparka av sig skorna, för att i nästa stund surra fast hans lilla pojkkropp i sänggaveln och låta hans liljevita riddarstjärt få smaka piskan.
Jag kanske kommer att upptäcka att det passar mig perfekt.
Att vara hans hustru.
Hans maka.
Hans äkta hälft.
En av alla dessa ljuvliga satkäringar som sätter skräck i sina män enbart genom att existera.
Som suckar över deras brist på intimhygien och allmänna oförbätterlighet och sedan tar denna oförbätterlighet till intäkt för att kontrollera varenda liten aspekt av deras liv.
Som säger åt dem hur de ska klä sig, vad de ska äta, hur de ska tänka.
Som tvingar dem att utföra tusentals små meningslösa hushållssysslor i strid mot deras natur och sedan skrattar åt dem när de misslyckas med att utföra dessa hushållssysslor på ett tillfredsställande sätt.
Som skrattar åt dem på postkontoret, i tapetaffären, på livsmedelsbutiken.
Som skrattar åt dem på byggvaruhuset, hos bilmekanikern, i elektronikaffären.
Som tar med dem till IKEA och skrattar åt dem där.
Som skrattar åt dem under parmiddagen och på bilsemestern.
Som skrattar åt dem när de är ensamma tillsammans i sovrummet.
Som ser deras fåniga små pojkstjärtar och skrumpna kön och skrattar åt dem.
Som ser skidspåren i deras kalsonger och känner lukten av svett från deras otvättade armhålor och skrattar.
Som ser hur deras kroppar är fåniga små manskroppar och inte kan låta bli att utsätta dessa kroppar för sitt våld.
Som ser vecket mellan deras ryggslut och skinkor och inte kan låta bli att göra deras babyfeta kroppar illa.
Kanske är det våld dessa kvinnor utövar mot sina makar betydligt intressantare än vad jag hittills har kunnat föreställa mig.
Det kanske har någonting alldeles särskilt, en alldeles egen kvalitet som gör det hårdare och mer tilltalande än det våld som utövas inom ramarna för den typiska Drottning-riddar-relationen.
Kanske är det detta våld, snarare än det våld som förekommer inom den typiska Drottning-riddar-relationen, som är det verkligt omedelbara våldet, eftersom det till skillnad från det våld som förekommer inom den typiska Drottning-riddar-relationen har sin grund i kärlek snarare än blind lydnad.
Oavsett vilket så kommer hans kropp att vara min att utöva mitt våld mot som jag vill. Jag kommer att ha honom för mig själv och ta honom för mig själv och ta honom bakifrån medan hela det franska hovet tittar på. Han kan kalla sig kung eller vad han vill. Jag kommer ändå vara den som bestämmer över hans sorgliga lilla pojkstånd i slutändan.
Därför har jag inte några invändningar mot hans förslag att sammanfoga våra öden under ett gemensamt släktnamn. Det förefaller mig vara ett fullständigt acceptabelt alternativ eftersom det i slutändan innebär att hans slutända är min att förfoga över som jag vill.
Visst kommer det att kosta mig.
Visst kommer det det.
Det kommer kosta mig min titel, min status, min position på hovet.
Genom att lämna Konungen kommer jag att förlora all min världsliga makt. Den kommer att slitas ifrån mig i samma ögonblick som det går upp för folket att jag har övergett deras älskade monark, och ingenting jag gör eller säger kommer att kunna ge mig åter den unika särställning som jag har åtnjutit fram tills nu.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte plågade mig.
Att förlora mina tjänsteflickor.
Mina kammarjungfrur.
Mina springpojkar och hovnarrar.
Att bli bestulen på mitt guld, mina ädelstenar, mina florentinska klänningar.
Att fråntas min samling av tyska porslinsfiguriner från 1900-talets början – kvinna med hund, flicka med gås, vit katt med rosa band runt halsen – för att i nästa stund jagas ut ur kungariket under hot om att brännas på bål som en häxa.
I stället för att fortsätta att leva i det relativa överflöd som jag har vant mig vid kommer jag att bli tvungen att flytta till en dragig gammal borg någonstans på landsbygden i Bretagne. Jag kommer knappt ha några kammarjungfrur att tala om, eller för den delen några riddarpojkar som tävlar om att vinna mitt hjärta. Min älskade krona, symbolen för min världsliga makt, kommer att gå i arv till första bästa hovdam med en tillfredsställande nivå av inavel i släkten och ett par stora, syndiga kuksugarläppar.
Jag kan redan känna henne flåsa mig i nacken.
Trots det har jag inga problem att vända ryggen mot allt vad världslig makt vill heta om det är vad som krävs för att jag ska få behålla riddarpojken vid mina fötter. Den intresserar mig helt enkelt inte i närheten så mycket som den makt jag utövar över honom bakom lykta dörrar gör, och därför är den ett litet pris att betala för att även i fortsättningen få vara den som befinner sig bakom dessa lykta dörrar med honom och utövar denna makt över honom, en makt som är omedelbar och våldsam och därför långt mer njutbar än vad den makt jag utövar över mina kammarjungfrur och tjänarinnor någonsin kommer att vara.
Så länge jag kan minnas har det varit den makten jag har drömt om att besitta.
Makten att riva ner, snarare än att bygga upp.
Att plocka isär, snarare än att foga samman.
Därför kan jag inte kosta på mig att tacka nej till hans förslag.
Det skulle innebära att jag var tvungen att offra det enda jag verkligen bryr mig om här i världen, den enda källan till genuin tillfredsställelse som är tillgänglig för mig, och därför vägrar jag att göra det – för att det vore fegt av mig, för att det vore patetiskt, för att det hade inneburit att jag var tvungen att byta bort föremålet för mitt autentiska begär mot ett meningslöst substitut, en blek skugga av den njutning han får mig att känna.
